När vi startade Tour of Jamtland ville vi utnyttja de unika möjligheter som regionen har att erbjuda i fråga om vackra landskap och tuffa stigningar för att göra en utmanande och spännande cykeltävling. En bana med rejäla klättringar och serpentinsvängar som ger en försmak av hur det skulle vara att cykla i Alperna eller Dolomiterna.

Eftersom vi inte hinner cykla vårt eget lopp och inte riktigt ser Vätternrundan som vår utmaning ville vi ändå testa något liknande. Valet föll på Sportful Dolomiti Race som går samma helg som Vätternrundan. Loppet är ett utav Italiens största Gran Fondos med nästan 6000 deltagare och ingår dessutom i 5 Stars League. En italiensk ”cykelklassiker” om vi ska försöka oss på en beskrivning.

Sagt och gjort, vi drog igång med träningen i slutet av april. På tok för sent som vanligt. Mattias Reck hade nog hällt morgonkaffet i knät om vi berättat att vi från början hade planer på att cykla den långa banan på 216km. Efter ett par veckors träning med varierande framgång kom vi i alla fall till viss insikt. Det finns inte en chans att vi skulle ger oss på den långa. Det får bli den korta sträckning på 120km och 2650 höjdmeter.

Veckorna fram till racet bara flög förbi och när vi summerade träningen på planet ner till Venedig så fanns det helt klart mer att önska. Men så är det väl alltid om man ska vara ärlig med sig själv. Träningsstatusen såg ut på följande sätt:

  • Christer: ca 50 mil på cykel, trainer och slentrianmässig styrketräning under vintern.
  • Mattias: ca 35 mil på cykel, trainer samt några rullskidspass och löprundor.

Tilläggas bör att vi båda två är gamla längdåkare och har förhållandevis lätt för att komma igång med träningen men vi hamnade direkt i diskussioner om ambitionsnivåer och placeringar. Mest på grund av att Mattias är en riktigt tävlingsdjävul, han får handsvett bara av att ta i en nummerlapp och har ett pannben som saknar motstycke. Har man en nummerlapp på sig, ja då kan man även vinna resonerar han. Själv åkte jag ner med målet att hålla hjul på Mattias så länge som möjligt.

Dagen innan racet hade vi stämt träff med Guido Cortese, försäljningschef på Sportful (som även sponsrar Tour of Jamtland) som tipsade om att hushålla med krafterna till den sista stigningen som tydligen var den brantaste och jobbigaste.

- Ni kommer cykla förbi en kyrka där det lutar uppemot 18 %, jag lovar att ni kommer se änglar där uppe och det beror inte på att ni har blivit religiösa.

Klättringen upp mot Passo Cerece d'Aune, Foto: Sportful Dolomiti Race

Med de goda rådet i ryggen åkte vi vrålhungriga upp till skidorten San Martino di Castrozza där vi skulle bo och åt en riktigt sen men välbehövlig middag. Italienska restauranger stänger nämligen mellan kl14-19 på eftermiddagarna. Inte bra, eftersom vi landade så vi precis missade lunchen. Vi skruvade ihop cyklarna på hotellrummet, hinkade i oss kopiösa mängder vatten och sportdryck och ställde väcklarklockan på 04:30.

Väl nere vid starten i Feltre börjar vi inse hur stort cykel är i Italien. Motionärer åker runt i egna teambussar eller bor i gigantiska husbilar, har egna ”mektält” och putsar frenetiskt bort minsta smutskorn från sina carbonhojar. Här lever man för cykelsporten och i startfållan är rakade ben lika obligatoriskt som hjälm.

Ca 6000 cyklister rullar ut ur Feltre samtidigt. Foto: Sportful Dolomiti Race

Starten av loppet är majestätisk, alla 6000 cyklister rullar iväg samtidigt från olika gator och efter någon kilometer har alla gator gått ihop i en och samma. Vi har lite svårt att veta hur långt fram vi ligger då vi startade i en utav de främsta grupperna, men alla vill hela tiden ligga längre fram än vad de gör vilket gör att tempot de första milen blir ganska ryckigt. Terrängen är kuperad fram till den första stigningen och omgivningarna är slående vackra. Farten de tre första milen ligger runt 34km/h i snitt och benen känns oförskämt bra.

Mattias verkar som vanligt stark och vi har hittat en stor klunga som håller ett högt och bra tempo. Just när vi är på väg in i den första utav tre stigningar släpper jag för en sekund blicken från asfalten efter en broövergång och sätter bakhjulet i en rejäl grop. Punktering – så j***a onödigt hinner jag tänka och ropar åt Matte att knäcka alla italienare nu och att vi ses vid målet!

På väg mot den första stigningen, Forcella Franche

På väg mot den första stigningen, Forcella Franche. Foto: Sportful Dolomiti Race

Jag lagar punktering utan större bekymmer och forcerar in i första stigningen. Vill hitta en grupp som håller mitt tempo så fort som det bara går men det är trångt på de smala serpentinvägarna. Kroppen svarar hur bra som helst, faktiskt så bra att Per Elofssons förklaring över hur det är att vara i bra form dyker upp i huvudet. ”Du känner dig som en fjäder, allt går hur lätt som helst”. På toppen av stigningen har jag cyklat om säkert 200 cyklister och jag känner mig som vilken proffscyklist som helst. Hybrisen är nu total.

Utförskörningarna flyter på och innan toppen av den andra stigningen vid 70km testar jag att gå det kroppen tål den sista kilometern, fast övertygad om att jag med lätthet skulle återhämta mig till den sista branta klättringen. Under den efterföljande plattåkningen låg farten runt 40-45km/h och jag var fortfarande hur pigg som helst. Passade även på att ta några förningar i klungan jag cyklade med – jag är ju i mitt livs form (läs total hybris igen).

Men så med två mil kvar, i botten av den sista klättringen kommer klubban. Benen nyper fullständigt och varenda liten kraftansträning för att öka farten resulterar i en fontän av mjölksyra. Det var den formen det. Ja ja, skitdetsamma, de två längsta stigningarna hade ju gått bra så två mils slit in i mål ska jag väl orka med.

Christer sliter ont nåt fruktansvärt i Croce d'Aune

Hade jag på förhand vetat hur lång och tung den sista stigningen faktiskt var hade jag kastat cykeln i diket och inväntat kvastbilen. Nu visste jag inte vad som väntade och fortsatte – för 12 mil skulle jag bara fixa. Från att ha jagat placeringar handlade det nu bara om vinna tävlingen mot mig själv. Inte stanna, hålla mig på cykeln och hålla uppe farten på benen. Tankarna fladdrade iväg till hur det gick för Matte. Oavsett hur hårt han kört fram hit så skulle hans pannben ta honom uppför den här stigningen.

Mattias och hans pannben på väg upp i sista klättringen

I 7 km fortsatte serpentinerna att avlösa varandra och till råga på allt så blev det bara brantare och brantare. Alla påsar med gel hade jag tömt i början av klättringen men som tur var hade boende längs vägen ordnat egna vätskekontroller och bjöd på avslagen Coca-cola och en rejäl knuff i baken när man cyklade förbi. Under dessa 7 km upplevde jag en trötthet som jag tidigare aldrig varit i närheten utav. Först när jag ser den sista vätskestationen på toppen av Passo Croce d’ Aune kommer lite krafter tillbaka och när jag rullar över toppen känns det som att gå i mål. Jag fixade det hinner jag tänka.

De sista 14 km är i princip bara utförs- och plattåkning och jag kommer i kapp några cyklister när det bara är någon kilometer kvar till mål. En utav dem hälsar glatt och gör ett tecken för uppförsbacke med ena armen samtidigt som jag hör ordet finish. Jag är nu så trött att jag knappt reflekterar över det men mycket riktigt så avslutas loppet med ett pavéavsnitt och en rejäl backe in över mållinjen. Lättaste växeln åker i igen och de sista krafterna försvinner ur kroppen när jag rullar över mållinjen. Mattias har redan hunnit vila i en halvtimme visar det sig men det värmer att höra att han var lika sliten som jag i den sista stigningen.

Vi pustar ut på gräsmattan vid målområdet och vinglar sedan bort till den hägrande pastabuffén vid starten. Med blytunga ben åker vi tillbaka till hotellet och rundar av dagen på en uteservering med espresso och pistageglass på ett café. Cyklisterna i det långa loppet rullar förbi en efter en och ju längre vi sippar på kaffet desto mer imponerade blir vi. Att vi ens tänkte tanken att cykla det långa loppet i våras framstår ju som helt absurdt!?

Mattias rullar mot pastabuffén

Efteråt kunde vi inte annat än beundra de som cyklade det långa loppet, 216km och 5300 höjdmeter. Hur fasen man än ser på det så tog de sig an utmaningen och jag gissar att i princip alla flyttade sina gränser för vad de trodde var möjligt flera gånger under loppet  – precis som jag själv gjorde. På vägen tillbaka till hotellrummet var vi rörande överens om två saker. Precis så här ska det kännas att cykla TOJ Cyclosportive och vi står garanterat på start nästa år igen.

Tack till Guido och Marco på Sportful som guidade oss på plats. //Christer

Resultat Sportful Dolomiti Race 120km

Mattias Swelander Tid: 4:27:13 placering: 167

Christer Hillörn Tid: 4:53:43  placering: 386