Etapp 1 rullar igång ute på Frösön riktning Åre. Fram till Åre är det relativt lättåkt, med ett spurt- respektive ett mindre bergspris, för att ”sätta fart” på loppet. Väl inne i Åre, är det sen allt annat än lättåkt, med knixiga svängar och branta eller långa backar.
Strax efter starten av etapp 1. Cyklister, som vill med i "morgongänget", attackerar och försöker bryta sig loss.
Ett vanligt scenario på en så här inledande etapp med så tuff avslutning, är att det finns ganska många lag och cyklister som kommer att vilja prova lyckan med en tidig utbrytning. Man vet att man inte kommer att hänga med täten i backarna, och försöker istället hjälpa laget eller sig själv, genom att komma loss i ett tidigt skede. Kanske kan man ta något spurt- eller bergspriser? Kanske är man inte överens i klungan som därmed släpper iväg utbrytningen så långt att det blir svårt att köra ikapp? Eller så har man åtminstone hjälpt till att trötta ut motståndarnas hjälpryttare, en nog så viktig ingrediens i cykeltaktik. Utan attacker blir det inte mycket till cykeltävling.
Det eller de lagen som är favoriter brukar ofta få ta ansvar för vad som sker i klungan. En typisk taktik för ett lag som vill hålla ihop tävlingen fram till backarna i Åre, kan vara att släppa iväg en liten grupp på några få cyklister. Då kostar det inte så mycket att hålla dem på ett behagligt avstånd och sen köra in avståndet mot slutet. Så länge bara högst 2-3 man går loss släpper man det, men så fort fler försöker ansluta kör man in det. Sen blir det nya attacker igen. Och så kan det hålla på ett tag. Ibland kan det gå uppemot en timme innan klungan ”släpper” iväg rätt utbrytning. Ofta är det relativt många som är sugna att gå med i ”morgongänget”, så det är inte alltid så lätt. Man kan behöva testa och gå med i många utbrytningsförsök innan man lyckas. Har man otur eller är segstartad kommer man kanske inte med trots några helhjärtade försök där man tar i allt vad man orkar gång på gång.
För lagen som vill kontrollera fältet gäller sen att när väl gruppen har gått iväg, så släpper man dem på ett så pass långt avstånd att det inte är lönt för motståndare att försöka med nya attacker för att överbrygga gapet och gå ikapp dessa, och därmed blir det lugn och ro i klunga. Sen kör man sakta men säkert in utbrytarna när det behövs mot slutet av etappen. Lag som har samma intressen kan mycket väl gå ihop för att kunna agera kraftfullare, oavsett om det gäller en defensiv eller en offensiv taktik.
Dags för start ute på Frösön.. Cyklisterna som har till uppgift att vara aktiva i början, gör sig redo för attacker, så fort kommissarien trycker på gaspedalen och vinkar med flaggan.
Laget som jag själv tävlar för EPIC Mölndal har på en sån här tävling relativt stora förhoppningar på Jimmy Rönn, en i cykelsammanhang stor cyklist, 81-82 kg, men som trots sin storlek klättrar ganska bra och dessutom är duktig på tempo. Är man duktig på tempocyklist klarar man sig ofta rätt bra på backtempo också. Etapploppet bör passar honom fint. Topp 10 är en realistisk målsättning bedömer vi. Vi andra ska backa upp i den mån vi kan och det behövs, och även ta våra egna chanser när det passar. Enda oron är att Jimmy är lite lätt snorig. Det går att tävla men om det känns ok vid full gas är svårt att säga. Efter etapp 1 vet vi mer. Taktiken för dagen är ganska enkel. Jimmy ska ha en bra position in i den branta Granenbacken, etappens absolut mest kritiska punkt. Vi är 6 man till start så vi har både kapacitet att försöka få med någon loss tidigt och samtidigt avsätta några att dra fram Jimmy inne i Åre. Andra goda klättare i laget, som Renhage och Brengdahl, ska hålla sig så nära täten som möjligt för att också komma långt fram när det drar ihop sig. Ju fler som kommer över Granenbacken med täten desto bättre. Det kan t.o.m. för vissa som har svårt att ta sig fram i vanliga fall, vara bra att få i uppdrag att hjälpa en ledare, och på så sätt själv komma långt fram. Ibland är det bättre att ta lite vind och sitta rätt, än att halka för långt bak för att man tvekar eller vill spara kraft.
Mikael Andersson, soloutbrytare mellan Östersund och Åre (där han också är bosatt), på jakt efter poäng i spurt- och bergspristävlingen.
Hemmalaget ÖCK med profiler som f.d. Team Crescent åkaren och numera multisportaren Mikael Andersson och tidigare nämnda David Ekholm, vill säkert vara med och synas idag. Ekholm gjorde redan under gårdagens prolog en fin insats och blev 4:a, och efter någon halvtimme har Mikael, inte helt oväntat kommit loss. Flera lag har försökt komma iväg men i slutändan blev Micke allena. Oddsen att hålla hela vägen är små, men han behöver i alla fall inte kriga om priserna längs med vägen. Lite konstigt kanske att inte fler lag försökte jobba hårdare för att komma loss, och vi i EPIC lyckas inte heller få med någon. Inte mycket till press på Cykelcity än så länge. Micke håller fram till första bergspriset och på vägen tar han även det första spurtpriset.
Lucas Persson attackerar upp mot första bergspriset i Bleckåsen som Micke tog hem
Vid första bergpriset märker de som är osäkra på formen lite hur benen känns. Det är nu inte så många mil till Åre, och attackerna avlöser varandra igen. Hade man inga bra ben i första bergpriset, kan det visserligen lossna till man kommer till Åre, men man kan också testa sin lycka redan nu. Både Erik och Brengdahl är nu med och försöker komma loss av den anledningen. Men klungan förblir samlad. Cykelcity, som har så många starka klättrare, vill att det ska vara samlat till Åre, för att där sätta in stöten, kan man tänka sig.
Alla med lite erfarenhet av landsvägstävlingar och som studerat vägsträckningen och banprofilen, har säkert uppmärksammat att dagens mest kritiska punkt är ingången till Åre och Granenbacken. Har man inte en bra position in i Åre och den 300 meter långa backen, kan mycket väl tävlingen vara förlorad. Man kan inte vinna i Granenbacken, men väl förlora! Det märks också på klungan när den närmar sig Åre i full fart utför, ner mot centrum. Skuldra mot skuldra i 70-90 knyck, alla är på helspänn. Hjälpryttarena gör vad dom kan för att hålla sina kaptener så nära fronten som möjligt utan att ta vind. Klättrarna och kaptenerna funderar, känner och hoppas att benen ska kännas bra. Det går fortare och fortare, många vill avancera och det enda sättet att behålla sin plats i kriget om rätt position, är att hålla riktigt hög fart.
På väg in på den knixiga delen strax innan Granenbacken. Cykelcity, Borås och Moren i täten. Jag själv syns längst till vänster, direkt framför Erik och Jimmy. Om 1 min börjar stigningen.
Erik och jag drar fram Jimmy så långt som möjligt. När vi svänger ner och in i Åre ligger jag bland de främsta med Rönn på rulle, och in i roten på 18% ligger Jimmy precis där han ska. Ett bra dagsverke tycker jag själv, och kan nöjd växla ner, slita mig över branten bäst jag kan och sen rulla i mål. Jag är rätt trött i benen och det är ganska tufft att bända sig över den tuffa branten mitt i centrala Åre, även om jag kan hålla igen. 2011 kommer en av etapperna att avslutas med två gånger uppför Granenbacken, med målgång på toppen, det blir häftigt det! Både för cyklisterna och publiken!
Mållinjen för flera denna dag är just inne i Åre. Har man levererat sina bästa klättrare till en bra tätposition där, kan man sen lugnt slå åt sidan och rulla i mål. Är ens uppgift att vara hjälpryttare och inte heller är så stark i backarna, finns det ingen anledning att pressa sig hela vägen upp till målet i Copper Hill, bara för att komma i mål i en andra eller tredje klunga. Bättre då att spara sig och börja återhämtningen inför nästa etapp, det är ju som man brukar säga en dag imorgon också (man får vara ett antal procent efter segraren för att få starta nästa etapp).
Ingången till Granenbacken. Jag och Erik har precis lämnat av Jimmy Rönn i spets (till höger). Att det är viktigt att ligga långt fram visas även av kraschen som syns mitt i klungan.
Där framme fortsätter tävlingen. 18% är så tufft att klungan splittras rejält. På toppen kommer det grupper med högst 5-8 man åt gången. De 15-20 som bildar tätklungan efter backen, kommer klungan aldrig mer ikapp. Bergspriset tar Lucas Persson, och i ingången till Copper Hill solokör han fortfarande där framme. Jimmy sitter med i tätgruppen, skönt, men tyvärr ingen annan från Mölndal. Renhage är inblandad i en krasch längre bak i klungan och Brengdahl får punktering.
Täten med 600m kvar till målet uppe vid Copper Hill i Åre
Även om man inte har lika mycket nytta av att ligga på rulle i uppförsbackar, så har det viss nytta. Något som man kanske inte tänker på (om man ser Tour de France eller liknande på TV) är att det kan vara ganska rejäl motvind i backar också. Cykelcity har en man loss, och behöver inte ta ansvar i klungan. Andra får ödsla lite mer krafter på att jaga, medan dom ligger på rulle. De starkaste hjälpryttaren får göra jobbet de första km i backen, för att bädda för attacker från ledarna närmare målet. Denna dag är det det unga norska stjärnskottet Aasvold som vinner strax före Moren och Balck. Etappen tar strax under 3 timmar för de bästa. Jimmy tappar 1 min på de främsta, och blir 15e man på etappen, men det är relativt små marginaler fram till en topp-10 placering.
Det har varit en tuff avslutning, men redan om några timmar ska många maxa ur sig totalt igen, denna gången upp till Ullådalen, ett bergstempo (enskild start) på 7,7 km med start nere i centrum. Uppe på Copper Hill är det därför snabba ryck. Det brådskar lite extra då det börjat regna. Snabbt ombyte till någon torr undertröja, regnjacka på och sen rulla av benen lite, samtidigt som man gärna snackar av sig lite från etappen som varit. Det finns alltid många berättelser från ett lopp. Därefter direkt till hotellet för återhämtning.
Forts följer..
// Mattias Reck
Taggad som:
Åre,
cykel,
landsvägscyklel,
Tour of Jamtland
